Min resa började långt från Sverige, i den iranska delen av Kurdistan. Jag växte upp mitt i konflikter, krig och flykt. Som äldst av fem syskon bar jag tidigt ett stort ansvar – inte minst efter att min pappa mördades när jag var 16 år. Två veckor senare kom vi till Sverige som FN-flyktingar.
Jag kunde inte språket, men jag hade något annat – en vilja att skapa något bättre. Ha en trygghet, glädje och mening. Jag byggde allt från grunden – fysiskt, pedagogiskt och känslomässigt. För att ge barn det jag själv aldrig fick.

När jag själv blev mamma såg jag behovet av en förskola som verkligen ser hela barnet. Inte bara som elev – utan som människa. Jag följde min intuition och byggde min första förskola utifrån hjärtat.
Det var först flera år senare, genom mötet med professor Alan Dilani, jag förstod att allt jag gjort hade en vetenskaplig grund: den salutogena teorin.